Den ursprungliga Nintendo DS var en härlig liten handhållen konsol i sin storhetstid, med massor av roliga spel att spela och snygga funktioner att använda. Som sagt, Nintendo har alltid varit lite långsamma när det gäller att ändra industristandarder, och ingenstans var detta tydligare än med onlinefunktionerna på DS. DS: s Pictochat, till exempel, kunde bara användas över lokala trådlösa signaler, och även om vissa spel som "Mario Kart 7" hade online-stöd, var det lite på den prickiga sidan.
Nintendos förhållande till onlinefunktionalitet är känt för att vara lite grovt, även långt in i den era där onlineintegration började bli normen. Ändå var DS tillräckligt populär för att motivera ansträngningen från utvecklarna, vilket är anledningen till att Nintendo tog en sväng på att ge den en dedikerad webbläsare. Fungerade det? Jo, du läser titeln här, så du kan nog gissa.
2006 meddelade Opera Software Company, utvecklare av webbläsaren Opera, att det skulle bli det utveckla en fristående version av sin webbläsare för användning på Nintendo DS och DS Lite handdatorer med Nintendos välsignelse. Sommaren samma år släpptes webbläsaren i Japan, följt av releaser i EU, Australien och Nordamerika, i den ordningen.
DS Browser släpptes som ett system med dubbla kassetter; en vanlig DS-kassett i systemets primära kortplats, och ett expansionspaket placerat i Game Boy Advance-kassettfacket. Med båda patronerna insatta kunde DS sedan ansluta till internet i stort via en Wi-Fi-hotspot, även om den bara kunde ansluta till ett WEP-nätverk eller ett nätverk utan lösenordsskydd. WPA-krypterade nätverk stöddes inte alls.
När du väl var online kunde du surfa på nätet som vanligt. Du kan visa en enda sida på båda DS-skärmarna, använda bara en av skärmarna, zooma in med pennan och mer. Om du ville skriva något kan du använda ett digitalt tangentbord på pekskärmen eller rita bokstäverna och orden du vill skriva med pennan.
I mitten av 2000-talet var idén om att surfa på hela internet på en mobil enhet fortfarande mycket ung. Inte ens mobiltelefoner klarade av en sådan bedrift, och DS klarade sig inte mycket bättre. För det första, även med minnesförstärkningen från expansionspaketet, hade DS helt enkelt inte tillräckligt med inbyggt minne för att hantera de dynamiska aspekterna av surfning. Bilder laddades mycket långsamt om alls, ljud och video var benägna att misslyckas, och även om webbläsaren stödde JavaScript och SSL, kunde den inte rendera några Flash-objekt.
En stor del av internet var Flash-beroende då, vilket innebar att du inte kunde se något av det. Dessutom, på grund av bristen på WPA-stöd, som var i ganska vanlig användning vid den tiden, surfning med DS var inte särskilt säker. Inmatad data var okrypterad, vilket gjorde att det var lättare för dåliga skådespelare att stjäla. Den enda anmärkningsvärda säkerhetsfunktionen som webbläsaren kom med var ett föräldrafilter som automatiskt blockerade åtkomst till vissa webbplatser.
2007, efter bara några månader på marknaden och mindre än fantastisk mottagning, upphörde DS Browser i Nordamerika. Även om det inte hade varit det, skulle det snabbt ha blivit föråldrat genom lanseringen av Nintendo DSi ett år senare, vilket innehöll stöd för inbyggt internetsurfning (och hade inte en Game Boy Advance-slot, så den kunde inte använda det nödvändiga expansionspaketet i alla fall).
Nintendo pysslade med idén om inbyggda webbläsare på sina konsoler och handdatorer i flera generationer, vilket gav funktionen till Nintendo Wii, Wii U och 3DS med varierande framgångsnivåer. Från och med lanseringen av Nintendo Switch har företaget dock slutat lägga till inbyggd surffunktion. Jämfört med mitten av 2000-talet, Nintendos funktioner för internetuppkoppling är definitivt mycket bättre nu, så om det någonsin känts så benäget, kan det förmodligen ge webbläsaren ett nytt försök på Switch eller en framtida konsol. Naturligtvis har alla en smartphone nuförtiden som kan surfa i nivå med en full PC, så det kanske inte är värt tiden och resursinvesteringen.